"Jag vet! Är min pappa bäst eller bäst som fixar denna resan?" sa jag och skrattade.

Ida är min bästa kompis, vi har känt varandra sen vi var runt 6 år gamla och min pappa hade fixat en resa till mig och Ida under påsklovet till New York. Vi satt på flyget och väntade på att det skulle lyfta.

När vi äntligen hörde en röst i högtalarna säga att det var dags att spänna fast sig, lutade jag huvudet mot Idas axel och det tog inte lång tid innan jag somnade.

-

"Linnea vakna!" hörde jag Ida ropa. "Vi är framme i New York!"

Eftersom jag fortfarande var nyvaken var jag lite snurrig, så det tog en stund innan jag fattade att vi faktiskt satt på ett flygplan. När jag var lite halvt vaken tog jag tag i mina väskor och sprang ut ur flygplanet.

Min pappas kompis Jonas som ägde hotellet vi skulle bo på, mötte oss på flygplatsen.

"Linnea!" sa han och kramade mig. "Och du måste vara Ida?" sa han och nickade mot Ida.

"Japp, det är jag!" sa hon och log stort.

Jonas tog med oss till hans bil och sedan körde han oss till hotellet. När vi var framme gav han oss en liten rundtur i hotellet. När vi var framme i vårt rum lämnade vi våra väskor, tog våra plånböcker och sedan sprang vi ut på gatan. Nu var det dags att shoppa!

På gatorna var det fullt med tjejer som gick runt med skyltar där det stog One Direction.
"Det verkar som om det lilla pojkbandet från England är på besök i NY samtidigt som oss.." sa jag till Linnea och pekade på alla dom galna fansen.
Ju längre in i centrum vi kom, ju mer fans var det. Det slutade med att jag tappade bort Linnea. Jag började springa därifrån för att leta efter henne men det gick ju inte så värst bra.
Men jag kom iallfall bort från alla fans.
När jag gått runt en stund började jag fatta att jag var vilse. Jag hade ju aldrig varit i New York förut, så jag visste ju inte var jag var någonstans.
Men då, helt plötsligt gick jag in i någon. "Watch where you're going!" skrek jag lite smått upprört. "I'm so sorry" sa killen. Jag kände igen honom, men jag visste inte från vart.
Jag började höra skrik, tjej skrik, bakom mig.
"We gotta go!" sa han. Han tog tag i min hand och vi började skrika. Jag tittade bak och jag såg minst 200 galna tjejer springa efter oss.
Vi sprang så fort våra ben bar oss och när vi äntligen kommit ifrån alla fans, stannade vi och andades ut.

"Who are you? And why were there 200 girls running after you?" sa jag. Han tittade lite fundersamt på mig, som att det var konstigt att jag inte visste vem han var. Men sedan svarade han.
"I'm Niall, from One Direction." Juste det ja, det var därifrån jag kände igen honom! "So, I guess you're not a fan?"

Jag skakade på huvet. "Nopes" sa jag.

Det tog en stund innan jag märkte att han höll min hand. Jag harklade mig och tittade på hans hand. Han märkte det direkt. "Oh, i'm sorry." sa han och tog bort handen, och jag kunde se hur hans kinder blev röda. Ganska gulligt, faktiskt.

"How come you were walking around in NY all by yourself?" frågade han. "There was like 500 fans or something and my friend and I lost each other" sa jag. "I was actually kind off lost myself" sa Niall och skrattade lite.
Niall ringde sin liv-vakt Paul och han kom och hämtade oss, sedan körde han mig till hotellet där Linnea stog och väntade.
Precis när jag skulle gå ut ur bilen tog Niall tag i min hand. "Wait! What's your name?" frågade Niall.  "Ida. My name is Ida." sa jag och log.
"Well, nice to meet you Ida. I hope i'll meet you again sometime" sa Niall. "It was nice to meet you to Niall. And I would like to meet you too again" sa jag och fnissade lite.
"And thank you Paul for driving me to the hotel".

Jag hoppade ut ur bilen där Linnea stog surt och väntade på mig.

"Och vart har du varit?! Och vem var det som körde den där bilen?!" skrek hon, men jag bara skrattade.

"Haha, ta det lugnt! Jag berättar när vi kommer upp till hotellrummet!"

---

Första kapitlet av Stole My Heart! :) Vad tycker ni? x